vitblogg

Jag har just insett att jag är en sjukt dålig förlorare. Det var jag inte förut. Förr i tiden kunde jag rycka på axlarna och gå vidare. Det kan jag inte längre.

Jag brinner istället.

Det är lite pinsamt. Man vad ska man göra? Om jag ska vara ärlig så är jag nästan lite stolt över det. Jag har gett bort för mycket pengar i poker eftersom jag inte brytt mig när det varit små inköp och jag har torskat för många matcher i allehanda sporter då viljan att vinna inte har varit tillräckligt stor.

Men på äldre dar är det annorlunda. Man kanske skulle kunna säga att jag mognat. Det känns emellertid helt precis tvärtom.

Man ser ju ut som en idiot när man kastar saker bara för att man förlorat en match i Alfapet (har i och för sig inte hänt, men ni fattar).

I går lyckades Rille besegra mig i en seriematch på vetgirig.nu. Han hade aldrig tidigare slagit mig så det var väl okej. Välkommen in i matchen liksom. Men jag kokade ändå. Inte för att han vann, utan sättet han gjorde det på. De slumpade frågorna var så sjuka att han omöjligt kunde ha vetat svaren. Således gissade han som en idiot och han lyckades bra. Sex av tio rätt. Jag fick fyra. Grattis. Din fitta.

När han sedan vägrade erkänna att han gissade på de flesta av frågorna var kortslutningen ett faktum. Jag skrek att det var komplett omöjligt att han visste någonting om sydeuropeiska konstutställningar och afrikanska växter eftersom han bott i en koja under de senaste tre åren. Sedan sa jag inte ett ord på en halvtimme.

När ångan hade lagt sig var det dags för en Alfapet-match mot Gurkan. Även här gick det orm. Till en början i alla fall. Jag klagade allt vad jag kunde på Gurkans tråkiga spelstil. "Defensiv-specialisten" kallade jag honom för och påpekade mer än en gång hur jävla tråkigt det var att spela Alfapet med någon som blockerar alla möjligheter genom att lägga ut korta ord som OJ, AJ och KUK.

Min plan lyckades till slut. Jag fick Gurkan att skämmas lite och öppna upp sig. Då satte jag in nådastöten och gick från ett knappt underläge till ett förkrossande överläge. Då började jag jävlas och le åt Gurkans håll efter varje ord jag lagt bara för att få honom på kokning. Sedan bestämde jag mig för att förstöra spelbrädan precis på samma sätt som han gjorde tidigare. Det slutade med att Gurk stängde ner sidan och svor att han aldrig skulle spela Alfapet med mig igen.

Det verkar således som att jag är världens sämsta vinnare också. Det är inget jag är stolt över. Men bland kompisar måste man väl kunna få jävlas lite? Eller?

När jag spelar livepoker bland främlingar sköter jag mig exemplariskt. Inte ens ett leende när jag vinner en jättepott. Och inte en elak kommentar när jag blivit utdragen av en hålpipa i ett viktigt läge.

Jag antar att det är bättre att behandla sina vänner som skit.