En dödlig kombo
De senaste dagarna har jag blivit varse om en livsfarlig kombination.
Nej, jag snackar inte om metaafetamin och djävulsdyrkan (det testade jag redan 1989. Ingen big deal),
Kombinationen som drabbat mig är mycket värre. Det är så allvarligt att jag nu testar att avdramatisera det hela med en gåta:
Vad får man om man klonar en tidsoptimist med en slösaktig jävel?
Precis. Yours truly!
Ett faktum som ställer till det eftersom det inte direkt är gratis att åka taxi. Måste kolla hur vi ska lösa det här med min gode vän och revisor Benny Blingbling. Vi kanske kan koka ihop någon bra idé som gör att vi kan dricka upp moms- och skattepengarna som ligger och morrar på mitt företagskonto. Skattepengarna i alla fall. De borde vi kunna kvitta mot alla taxikvitton? Har hört att momsen är en motherfucker att komma undan.
Men! Inget ont som inte för något gott med sig. Jag är numera expert när det kommer till olika taxibolag och taxichaufförstyper.
Här är mina favoriter:
1) Chaufförer som har en stor yrkesstolthet. De försöker inte blåsa en och de hittar alltid den bästa vägen.
2) Gubbar som håller käften och hittar dit jag ska.
3) Gubbar som småsurrar lite - men fortfarande hittar dit jag ska.
Tyvärr finns det fler varianter av asen till taxichaffisar:
1) Alla jävlar som satt det i system att köra så sakta de bara kan. I går natt var det inte en kotte på vägen, men trots det envisades min chaffis att köra tio kilometer under hastighetsbegränsningen. Jag höll på att baxna! Hemfärden tog nu en kvart i stället för sju-åtta minuter. På det tjänade fåntratten drygt 30 kronor mer än de chaffisar som försöker ta en hem så fort som möjligt. Är det verkligen värt det? Din åsna.
2) Grisen som körde mig i förrgår. Jag har säkert åkt taxi från hemmet till Expressen runt 50 gånger i år. I förrgår lyckades idioten som körde mig hitta en helt ny väg som jag aldrig åkt tidigare. Det roliga är att jag ropade från baksätet när han låg i fel fil och var på väg mot Gullmarsplan. "Byt fil! Vi ska åka via Hornstull", skrek jag. Men inte då. Han låtsades inte höra. Vilket fick mig att koka en aning. När jag förklarade för honom att jag åkt taxi till jobbet en miljon gånger och att han var den förste som tog den här vägen så skämdes han så mycket att han stängde av taxametern så fort vi kom in på Kungsholmen.
3) De som luktar på tok för mycket svett.
4) De som inte hittar.
5) IDIOTERNA som slår på taxametern innan man hunnit sätta sig i bilen. Sjukt! Och då snackar jag inte om de tillfällen då jag beställt taxin i förväg och är tio minuter sen till den. Då har de all rätt att slå på taxametern. Men de ska ge fan i att göra det de gånger jag fått stå och väntat på dem.
Nu blev det lite mycket neg kanske.
Men politisk korrekt som jag är listar jag även de varianter av mig som är de sämsta taxikunderna:
1) Mitt alter ego Sprit-Sven när han druckit tre helrör på förfesten.
2) Senast jag blev rullad i tjära och fjädrar (Klondyke 1912).
3) Efter 19 Kaffe Dagge på Oscar.
Nej, jag snackar inte om metaafetamin och djävulsdyrkan (det testade jag redan 1989. Ingen big deal),
Kombinationen som drabbat mig är mycket värre. Det är så allvarligt att jag nu testar att avdramatisera det hela med en gåta:
Vad får man om man klonar en tidsoptimist med en slösaktig jävel?
Precis. Yours truly!
Ett faktum som ställer till det eftersom det inte direkt är gratis att åka taxi. Måste kolla hur vi ska lösa det här med min gode vän och revisor Benny Blingbling. Vi kanske kan koka ihop någon bra idé som gör att vi kan dricka upp moms- och skattepengarna som ligger och morrar på mitt företagskonto. Skattepengarna i alla fall. De borde vi kunna kvitta mot alla taxikvitton? Har hört att momsen är en motherfucker att komma undan.
Men! Inget ont som inte för något gott med sig. Jag är numera expert när det kommer till olika taxibolag och taxichaufförstyper.
Här är mina favoriter:
1) Chaufförer som har en stor yrkesstolthet. De försöker inte blåsa en och de hittar alltid den bästa vägen.
2) Gubbar som håller käften och hittar dit jag ska.
3) Gubbar som småsurrar lite - men fortfarande hittar dit jag ska.
Tyvärr finns det fler varianter av asen till taxichaffisar:
1) Alla jävlar som satt det i system att köra så sakta de bara kan. I går natt var det inte en kotte på vägen, men trots det envisades min chaffis att köra tio kilometer under hastighetsbegränsningen. Jag höll på att baxna! Hemfärden tog nu en kvart i stället för sju-åtta minuter. På det tjänade fåntratten drygt 30 kronor mer än de chaffisar som försöker ta en hem så fort som möjligt. Är det verkligen värt det? Din åsna.
2) Grisen som körde mig i förrgår. Jag har säkert åkt taxi från hemmet till Expressen runt 50 gånger i år. I förrgår lyckades idioten som körde mig hitta en helt ny väg som jag aldrig åkt tidigare. Det roliga är att jag ropade från baksätet när han låg i fel fil och var på väg mot Gullmarsplan. "Byt fil! Vi ska åka via Hornstull", skrek jag. Men inte då. Han låtsades inte höra. Vilket fick mig att koka en aning. När jag förklarade för honom att jag åkt taxi till jobbet en miljon gånger och att han var den förste som tog den här vägen så skämdes han så mycket att han stängde av taxametern så fort vi kom in på Kungsholmen.
3) De som luktar på tok för mycket svett.
4) De som inte hittar.
5) IDIOTERNA som slår på taxametern innan man hunnit sätta sig i bilen. Sjukt! Och då snackar jag inte om de tillfällen då jag beställt taxin i förväg och är tio minuter sen till den. Då har de all rätt att slå på taxametern. Men de ska ge fan i att göra det de gånger jag fått stå och väntat på dem.
Nu blev det lite mycket neg kanske.
Men politisk korrekt som jag är listar jag även de varianter av mig som är de sämsta taxikunderna:
1) Mitt alter ego Sprit-Sven när han druckit tre helrör på förfesten.
2) Senast jag blev rullad i tjära och fjädrar (Klondyke 1912).
3) Efter 19 Kaffe Dagge på Oscar.
Kommentarer
Trackback
