vitblogg

Eftersom jag är en sådan fin kille så skryter jag ogärna.
Men en dag som denna kan jag inte hålla mig.
Så här är det:
Jag har alltid varit en jättesopa när det kommer till alla slags tv-spel. Till exempel så har jag inte gjort ett enda mål sedan 1997 på de olika fotbollsspelen som finns till Playstation och Xbox. Inte ens de gånger mina polare släppt kontrollerna för att roat se på när jag stångat mig blodig mot ett försvar bestående av artificiell intelligens har jag lyckats.
Ett handikapp som fått mig att avstå alla sorters utmaningar som kommit min väg när det gäller tv-spel.
I dag gav jag dock efter.
Brorsan hade ingen att spela mot så jag ställde upp för att vara snäll.
Som tack fick jag ett hånflin och en omotiverad segergest kastad i ansiktet så fort han hade gjort sin första touchdown.
Man tackar.
Men i stället för att slå brorsan på armen och ge upp så fortsatte jag.
Och som jag kämpade.
När det var över och krutröken hade lagt sig stod jag där. Som en vinnare.
Gud så underbart det kändes.
Under tiden hade Gurkan anslutit till gemenskapen och han var imponerad. Han sa det inte. Men jag såg det i hans ögon. Framförallt så tror jag att han uppskattade mitt sätt att hantera framgången. Inga skrik. Inga hån. Bara ett stort leende.

Sedan var det dags för NHL -08.
Ett annat spel jag fått agera strykpåse i alltför många gånger.
Eftersom vi var tre stycken idrottsmän vid det här laget så valde vi att köra strafftävlingar, en mot en, där vinnaren stod kvar.
Efter sex raka segrar hade jag fått mitt sällskap i lill-gungning.
Efter tio var de ångandes.
Efter tolv krävde de att jag bytte dosa med dem. Den de använde var tydligen inte bara rosa. Den glappade också.
Så vi bytte.
Och jag vann - igen.
Något som mottogs sisådär.
Gurkan for hem och brorsan vägrar fortfarande prata med mig. Just nu sitter han och löser lätta sudokun i Sundsvalls Nyheter och försöker att lugna ner sig.
Jag tror inte det går så bra.
Det senaste jag hörde från vardagsrummet var nämligen "kukarsle!"