vitblogg

Jag har alltid varit en mästare på att undvika olika saker och ting.
Min gamle hockeytränare ansåg till exempel att jag borde skriva en bok om hur man fuskar med sommarträningen. En bra idé. Men i ärlighetens namn var det inte alltför svårt. Det gällde bara att ha ögonen och öronen med sig.
När tränaren var i närheten gällde det att aldrig släppa honom med blicken. På så sätt behövde jag aldrig ta ut mig i onödan. Det är bra med splitvision.
Hörseln var viktig den med. Efter våra ispass var det nämligen styrketräning på schemat. Då låg jag på läktaren med en Trocadero och kollade på a-lagets träning. Men så fort jag hörde fystränarens klapper med träskorna la jag ifrån mig läsken och gjorde några situps. Några sekunder senare var han borta och jag kunde återgå till att göra ingenting.

Så vad gör man då när man verkligen inte vill skriva den där artikeln man gruvat sig för i tre dagar?
Jo, man skriver ett inlägg i en av världens sämst uppdaterade bloggar.
Pest eller kolera.
Jag valde pesten den här gången. Vet inte riktigt varför det blivit så. Jag antar att jag inte tycker att mitt liv är intressant längre.
Eller så är det istället så att det är för intressant.
Skulle jag berätta hela sanningen om mitt leverne skulle ni skicka mig till sjuans avdelning med blixten.
Och det vill jag ju inte.

Återkommer när jag är i Vegas. Fear and loathing.

Ps. Nej, mamma. Jag har inte börjat med knark. Ds.